Muhammed

Nedanstående är en översättning av en artikel skriven av den Kanadensiske militärhistorikern och författaren Richard A. Gabriel.

                                                         ------------------------------

Muhammeds långa skugga faller över århundraden av stridigheter fram till idag. Idag följer uppskattngsvis 1,4 miljarder muslimer över hela världen hans läror - Guds ord så som de uppenbarades för Muhammed och slogs fast i Koranen - vilket gör Islam till världens näst största religion efter Kristendomen. Men trots Muhammeds anmärkningsvärda prestationer, så finns ingen modern redogörelse för hans liv där hans roll som Islams förste store general och ledare för ett framgångsrikt uppror granskas. Hade Muhammed inte lyckats som befälhavare, så kunde Islam mycket väl ha förvisats till en geografiskt avkrok - och de arabiska arméernas erövringar av de Byzantinska och Persiska imperierna kanske aldrig hade inträffat.

Tanken på Muhammed som en militär person kommer att vara ny för många, trots att han var en synnerligen framstående general. Under en enda tioårsperiod utkämpade han åtta stora fältslag, ledde arton räder, och planerade ytterligare trettioåtta militäroperationer där andra hade befälet, men agerade enligt hans order och strategiska planering. Han sårades två gånger, och upplevde vid två tillfällen att hans ställningar blev utmanövrerade och nästintill utslagna av överlägsna styrkor, innan han lyckades vända på situationen gentemot fienden och föra sina män till seger. I tillägg till att vara en stor fältgeneral och taktiker var han även militärteoretiker, organisations-reformatör, strategisk tänkare, stridsbefäl, politisk-militär ledare, djärv soldat och revolutionär. Trots att han var uppfinnare av upprors-krigföringen och historiens första framgångsrika guerillapraktiker hade Muhammed ingen militär träning innan han förde befäl över en armé i fält.

Muhammeds underrättelsetjänst kunde till slut mäta sig med både det Byzantinska rikets och Persiens, speciellt när det gällde politisk information. Han sägs ha tillbringat timmar med att utveckla taktiska och politiska knep och strategier, och anmärkte vid ett tillfälle att; "allt krig är slughet", vilket påminner dagens analytiker om Sun Tzu's motto; "allt krig är bedrägeri". I sitt tänkande om och tillämpning av våld var Muhammed en kombination av Karl von Clausewitz och Niccolo Machiavelli, för han använde alltid våld för att uppnå politiska mål. Han var en skarpsinnig strateg som använde ickemilitära metoder (allianser, politiska mord, mutor, religiös uppfordran, nåd och planlagd slakt) för att stärka sina långsiktiga positioner, ibland till och med på bekostnad av kortsiktiga militära överväganden.

Muhammeds tro på Islam och hans egen roll som "Guds budbärare" revolutionerade arabisk krigföring, och resulterade i skapandet av den antika världens första armé som var motiverad av ett sammanhängande system av ideologisk övertygelse. Ideologin om heligt krig (jihad) och martyrskap (shahada) för tron spriddes till Väst under krigen mellan Muslimer och Kristna i Spanien och Frankrike, där den förändrade de Kristna traditionellt pacifistiska tankegångarna om krig, skapade ett kotteri av Kristna krigarhelgon, och försåg den Katolska Kyrkan med dess ideologiska rättfärdigande för korstågen. Ideologi - antingen religiös eller sekulär - har förblivit en primär komponent i militära företag alltsedan dess.

Muhammed sammanfogade det militära instrument som möjliggjorde de Arabiska erövringarna vilka började inom två år efter hans död, genom att skapa en fullständigt ny slags armé vars like aldrig tidigare skådats i Arabien. Han introducerade inte mindre än åtta viktiga militära reformer som förvandlade arméerna och krigföringen i Arabien. Precis som Filip II av Makedonien förändrade Greklands arméer så att hans efterträdare, Alexander, kunde använda dem som instrument för erövring och imperiebyggande, förvandlade Muhammed Arabiens arméer så att hans efterföljare kunde använda dem för att nedkämpa de Bysantinska och Persiska arméerna, och etablera ett kärnområde för det Islamiska imperiet.

Muhammed var först och främst en revolutionär, en glödande religiös guerillaledare vilken skapade och ledde den första genuina nationella upprorsarmén i den antika världen som kan förstås med moderna termer, ett faktum som inte glömts bort av dagens jihadister, vilka ofta citerar Koranen och Muhammeds användande av våld för att rättfärdiga sina egna uppror. Till skillnad från konventionella generaler, sökte inte Muhammed nedkämpa en utländsk fiende eller inkräktare, utan strävade istället efter att ersätta den existerande sociala strukturen i Arabien med en ny baserad på en radikalt annorlunda ideologisk världsbild. För att uppnå sina revolutionära mål använde sig Muhammed av alla de medel vilka erkänns av moderna analytiker som karaktäristiska för en framgångsrik upprorsrörelse i dagens värld.

Även om Muhammed började sin kamp för en ny världsordning med en liten guerillakader, kapabel att endast utföra små begränsade överaskningsanfall, så vid tiden för hans attack mot Mekka ett decennium senare hade den lilla guerillastyrkan växt till en stor konventionell armé med integrerade kavalleri- och infanterienheter, kapabel att utföra storskaliga krigsoperationer. Det var den första verkligt nationella militärmakten i Arabisk historia, och det var detta konventionella militära instrument som Muhammeds efterföljare använde för att bygga ett imperium.

Muhammeds resa till makten är ett skolboksexempel på ett framgångsrikt uppror, med all sannolikhet det första i sitt slag i Antiken. Västvärlden har varit vana vid att tänka på de Arabiska erövringarna vilka följde på Muhammeds död i endast konventionella militära termer, Men arméerna som åstadkom dessa erövringar existerade inte i Arabien före Muhammed. Det var Muhammeds okonventionella guerillaoperationer, hans lyckosamma uppror som skapade dessa arméer. De efterföljande Arabiska erövringarna avseende både strateisk uppläggning och de nya arméerna som instrument för en militär metod, var konsekvenser av Muhammeds föregående militära succé som ledare för ett uppror.

Denna aspekt av Muhammeds militära liv som guerillakrigare kommer troligtvis att låta anmärkningsvärd för läsaren. Men om de tillvägagångssätt och metoder som används av moderna militära analytiker för att karaktärisera guerillakrigföring används som kategorier för analys, står det klart att Muhammeds kampanj för att sprida Islam över hela Arabien uppfyllde alla dessa kategorier. Ett krav för ett guerillauppror är en övertygad ledare vars efterföljare uppfattar honom som speciell i något hänseende, och värd deras efterföljd. I Muhammeds fall blev hans egen karismatiska personlighet intensifierad genom hans egen djupt förankrade tro på att han var Guds Budbärare, och att åtlyda honom var liktydigt med att åtlyda Gud själv.

Muslimernas helgedom Kaba i Mekka, Saudi-Arabien.

Uppror kräver även en messiansk ideologi, en ideologi som omfattar en samlad tro eller plan för att ersätta den existerande sociala, politiska och ekonomiska ordningen med en ny struktur som är bättre, mer rättvis, eller påbjuden av historien eller till och med av Gud själv. Muhammed använde den nya religiösa tron Islam för att utmana grundläggande traditionella Arabiska sociala institutioner och värderingar som förtryckande och oheliga och värda att bytas ut. För detta ändamål skapade han umman, eller föramlingen av troende, Guds Församling på jorden, vilket fungerade som den messianska ersättningen för de klaner och stammar vilka utgjorde basen för det Arabiska samhället. En av Muhammeds viktigaste prestationer var etablerandet av nya sociala institutioner som höggradigt förändrade och i några fall helt ersatte de som fanns i det gamla Arabiska samhället.

Framgångsrika upprorsrörelser kräver också en disciplinerad kader av sant troende som utför arbetet med organisering och rekrytering av nya medlemmar. Muhammeds revolutionära kader bestod av den lilla gruppen ursprungligen omvända som han attraherade i Mekka och som han tog med till Medina. Dessa utgjorde muhajirun, eller "emigranterna". De första konvertiterna från klanerna i Medina, ansar eller "hjälparna", ingick också de i denna kader. Inom denna revolutionära kader fanns en inre cirkel av begåvade män, några av dem senkomna konvertiter. Några, som Abdullah ibn Ubay och Khalid ibn al-Walid var erfarna fältbefäl vilka bidrog med en välbehövlig källa till militär expertis. Muhammeds inre cirkel rådgav honom och såg till att hans direktiv blev utförda. Dessa rådgivare hade nyckelpositioner under Profetens livstid, och slogs sinsemellan om makten efter hans död.

När Muhammed väl hade skapat sin kader av revolutionärer, etablerade han en bas utifrån vilken han kunde utföra militära operationer gentemot sina motståndare. Dessa operationer tog från början formen av bakhåll och räder ämnade att isolera Mekka, fiendens största stad, och andra handelsbyar som motstod honom. Endast en av sex Araber bodde i en stad eller by vid den här tiden, de övriga vistades i öknen och levde som nomadiserande herdar. Muhammed valde Medina som sin bas för operationerna på grund av dess strategiska läge. Medina låg nära den huvudsakliga karavanvägen mellan Mekka och Syrien vilken utgjorde den ekonomiska livlinan för Mekka och andra byar och oaser vilka var beroende av karavanhandeln för sin ekonomiska överlevnad. Medina låg dessutom tillräckligt avlägset från Mekka för att tillåta Muhammed relativt stor frihet i sina bemödanden att omvända beduinklanerna som levde utmed karavanvägen. Muhammed förstod att konverteringar och politiska allianser med beduinerna, inte militära engagemang med Mekkaborna var nycklarna till framgång.

Motståndsgrupper kräver en väpnad styrka och arbetskraft för att underhålla dem. Det var ur den ursprungliga lilla guerillakadern som den större konventionella armén kunde växa fram, vilken slutligen kunde tillåta upprorsmännen att engagera sina fiender i fältslag när tiden och de politiska förutsättningarna var de rätta. Muhammed kan ha varit den förste befälhavaren i historien som förstod och implementerade doktrinen vilken senare uttrycktes av General Vo Nguyen Giap i NordVietnam som "folkets krig, folkets armé". Muhammed etablerade tron bland sina efterföljare att Gud hade beordrat alla muslimers uppgifter och egendomar för Sina ansträngningar, och att alla muslimer hade ett ansvar att kriga för tron. Allihop - män, kvinnor och till och med barn - hade en skyldighet att göra militärtjänst till försvar för tron och umman vilket var församlingen av Guds utvalda människor på jorden. Det är nödvändigt att förstå att attraktionen i den islamiska ideologin mer än någonting annat producerade arbetskraften som tillät Muhammeds lilla revolutionära kader att utvecklas till en konventionell armé kapabel till storskaliga sammandrabbningar.

Den snabba tillväxten av Muhammeds upprorsarmé blir uppenbar från följande siffror; Slaget vid Badr  år 624. Muhammed kunde endast sätta in 314 man i fält. Två år senare vid Invasionen av Badr år 626 fanns 1500 muslimer i fält. Vid slaget vid Khaybar år 628 hade den muslimska armén vuxit till 2000 stridande. När Muhammed gick till anfall mot Mekka år 630 gjorde han det med 10 000 man, och vid slaget vid Hunayn några månader senare räknade armén 12 000 man. Några källor anger att Muhammeds expedition till Tabuk senare samma år uppgick till 30 000 man och 10 000 kavallerister, men detta är troligen en överdrift. Vad som syns tydligt i siffrorna är i alla fall att hans upprorsrörelse växte väldigt fort vad gällde förmågan att rekrytera militära trupper.

Likt alla upprorsarméer skaffade Muhammeds styrkor initialt sina vapen genom att ta dem från fångar och döda fiender. Vapen, hjälmar och skyddsutrustning var dyrbara föremål i det relativt sett fattiga Arabien, och de tidiga Muslimska konvertiterna vilka mestadels kom från de fattiga, de föräldralösa, änkorna och i övrigt socialt marginaliserade grupperna, kunde inte bekosta dem. Vid slaget vid Badr (624), det första stora slaget mot en fientlig armé, plundrades de döda på sina svärd och annan militär utrustning, vilket angav en praxis som förblev vanlig. Muhammed inrättade även bruket att avkräva fångarna att anskaffa vapen och utrustning istället för pengar för att köpa sin frihet. En fånge som togs vid Badr, en vapenhandlare, tvingades förse guerillaarmén med tusen spjut för att återfå sin frihet. Muhammed hade till slut tillräckligt med vapen, hjälmar, sköldar och skyddsutrustning för att förse en armé om 10 000 man vid sin marsch mot Mekka.

Muhammeds förmåga att anskaffa tillräckligt med vapen och utrustning hade en viktig politisk fördel. Många av upprorsrörelsens konvertiter kom från de fattigaste delarna av beduinklanerna, människor som var för fattiga för att kunna kosta på sig vapen och skyddsutrustning. Genom att förse dessa konvertiter med dyr militärutrustning, höjde Muhammed omedelbart deras status inom klanen vilket garanterade deras lojalitet gentemot honom, om än inte alltid gentemot tron på Islam. I förhandlingar med beduinledare gav han dem gåvor i form av dyra vapen. Hästar och kameler var lika viktiga militära tillgångar, för utan dem var räder och militära företag över långa distanser omöjliga. Muhammed kom över sina djur på i princip samma sätt som han kom över vapen, och med lika stor framgång. Vid Badr hade upprorsmännen endast två hästar. Sex år senare vid Hunayn räknade Muhammeds kavalleriskvadroner 800 hästar och kavallerister.

Foto från Sir Wilfred Thesigers resor i Arabien.

Ett uppror måste kunna vidmakthålla popularitetsbasen som understödjer de stridande elementen. För att åstadkomma detta, ändrade Muhammed på de urgamla traditionerna avseende fördelningen av bytet som tagits i en räd. Ledaren för en Arabisk klan eller stam tog traditionellt en fjärdedel av bytet för sig själv. Muhammed beslutade att han endast fick en femtedel, och till och med detta tog inte ledaren för sig själv, utan i namn av umman. Under de gamla sederna behöll individerna det krigsbyte de själva tagit. Muhammed krävde att allt krigsbyte skulle läggas samman i en gemensam hög, varifrån det fördelades lika mellan alla dem som deltagit i räden. Viktigast av allt så påbjöd Muhammed att de första att plocka ur bytet som tagits i namn av umman var de fattiga, änkorna och de föräldralösa efter soldaterna som omkommit i strid. Han använde också löften om en större andel av bytet för att ingå allianser med beduinklaner, av vilka några förblev lojala men hedniska ända till slutet, och slogs för bytet snarare än för islam.

Ledaren för ett uppror måste iaktta stor vaksamhet i att bevara sin auktoritet mot utmaningar, inklusive de som kommer inifrån den egna rörelsen. Muhammed hade många fiender, och han var alltid på sin vakt mot försök till att ta hans liv. Likt andra ledare, omgav sig Muhammed med en lojal grupp av efterföljare vilka agerade som hans livvakt och utförde hans order utan vidare frågor. För detta ändamål skapade han suffan, en liten kader av lojala troende som bodde i moskén strax intill Muhammeds bostad. Rekryterade ur de mest rättrogna, entusiastiska och fanatiska anhängarna, kom de från utfattiga förhållanden. Suffah-medlemmarna spenderade mycket av sin tid till att studera islam. De var hängivna Muhammed och tjänstgjorde inte bara som hans livvakter, utan också som en hemlig polis vilken kunde tas i anspråk omedelbart för att ta itu med vilken uppgift Muhammed än gav dem, inbegripet mord och terrorism.

Inget uppror kan överleva utan en effektiv underrättelsetjänst. Så tidigt som när Muhammed lämnade Mekka år 622 lämnade han kvar en pålitlig agent, sin farbror Abbas, vilken fortsatte att skicka honom meddelanden om situationen där. Abbas fungerade som en agent-på-plats under mer än ett decennium, tills Mekka självt föll för Muhammed styrkor.

I början hämmades Muhammeds operationer av brist på taktisk information, Hans anhängare bestod mest av stadsmänniskor med begränsad erfarenhet av ökenfärder. På somliga av de tidiga operationerna tvingades Muhammed hyra in beduinguider. Allt eftersom motståndsrörelsen växte blev dock hans underrättelsetjänst alltmer organiserad och sofistikerad, och använde sig av agenter-på-plats, kommersiella spioner, förhör av fångar, spaningspatruller och aktiv rekognosering som metoder för underrättelseinhämtning.

Muhammed själv verkar ha besuttit detaljerad kunskap om klanlojaliteter och politik inom upprorets område för operationer och använde sig av denna kunskap med goda resultat när han förhandlade om allianser med beduinerna. Han bedrev ofta avancerad rekognosering av slagfälten på vilka han stred. I de flesta fall försåg hans underrättelsetjänst honom med tillräcklig information med avseende på fiendens placering och avsikter i förväg innan någon militär kontakt ägde rum. Vi har ingen kunskap om exakt hur denna underrättelsetjänst var organiserad, eller var den var placerad. Att den utgjorde en del av suffan framstår dock som ett sannolikt antagande.

Uppror lyckas eller misslyckas i förhållande till i hur hög grad de lyckas vinna lojalitet hos stora skaror bland de oengagerade medborgarna för att stödja upprorets målsättning. Muhammed förstod betydelsen av propaganda och bemödade sig om att göra sitt budskap vida känt. I ett Arabiskt så gott som icke läs- eller skrivkunnigt samhälle fungerade poeten som den viktigaste förmedlaren av politisk propaganda. Muhammed hyrde in de bästa poeterna som pengar kunde uppbringa för att sjunga hans lov och svartmåla hans motståndare. Han förmedlade tillkännagivanden angående de uppenbarelser han mottog såsom "Guds budbärare", och höll sig i allmänhetens åsyn för att hålla visionen av den nya ordningen och löftet om det himmelska paradiset konstant framför publiken. Han sände också missionärer till andra stammar och klaner för att instruera "hedningarna" i den nya tron, vilket ibland ledde till att de samtidigt fick lära sig läsa och skriva. Muhammed förstod att konflikten stod mellan den existerande sociala rangordningen med dess manifesterade orättvisor, och hans egen vision om framtiden, och han överträffade sina motståndare genom att sprida sin vision och därigenom vinna kampen om "hjärtat och förståndet" hos den Arabiska befolkningen.

Terrorism verkar vara ett ofrånkomligt inslag inom ett framgångsrikt uppror, och så var det också i Muhammeds fall. Han använde terrorism på två fundamentala sätt. För det första försäkrade han sig om disciplin bland sina anhängare genom att statuera exempel med förrädare och avfällingar. Under Muhammeds dagar var straffet för apostasi inom islam döden. Han beordrade också att några av hans politiska fiender skulle mördas, inklusive poeter och sångare som offentligt hade förödmjukat honom. När hans armé marscherade in i Mekka, till exempel, började hans suffah söka efter personer enligt en lista med namn på gamla fiender som var uppskrivna för avrättning. För det andra använde sig Muhammed av terrorism för att ingjuta skräck i hjärtat hos sina fiender i stor skala. I fallet med de judiska stammarna i Medina verkar Muhammed ha beordrat dödandet av hela Beni Qaynuga stammen, och försäljningen av dess kvinnor och barn till slaveri, men blev sedermera övertalad att avstå ifrån det av en av ledarna för en allierad stam. Vid ett annat tillfälle, även denna gång mot en judisk stam från Medina, beordrade han att stammens alla vuxna män, nio hundra stycken skulle halshuggas på stadens torg, att kvinnorna och barnen skulle säljas som slavar och att alla deras tillhörigheter skulle fördelas mellan de Muslimska anhängarna. Kort efter erövringen av Mekka deklarerade Muhammed "war to the knife" emot alla dem som förblev avgudadyrkare, och instruerade sina anhängare att döda alla hedningar på plats så fort de fick syn på dem. Hans hänsynslöshet och brutalitet avsåg att stärka hans ställning hos både motståndare och allierade.

Boken vars författare skrivit denna artikel.

Muhammeds användning av terrorism förringar inte islam som religion mer än historien om Israels militära kampanj för att erövra Kanaans land förringar Judendomen. Över tid så glöms de våldsamma grunderna för religioner bort och endast tron i sig själv återstår. så grundarna av trossatserna blir ihågkomna såsom oberörda av det historiskt belagda våldet. I Muhammeds fall har resultatet blivit att nedtona de militära aspekterna av hans liv och hans avsevärda militära prestationer som Islams förste store general, och uppfinnare av teori och praktik inom guerillakrigföring.

Muhammed lyckades också åstadkomma en revolution i sättet som Araberna utkämpade krig, och omvandlade deras arméer till instrument kapabla till storskaliga krigsoperationer som kunde uppfylla strategiska målsättningar till skillnad från endast småskaliga klan-, stam- eller personliga målsättningar. I och med detta skapade han både medlen och de historiska omständigheterna vilka omformade de splittrade Arabiska klanerna till en nationell militär enhet medveten om sin egen unika identitet. Som ett resultat var de största befälhavarna vid de tidiga Arabiska erövringarna utbildade av Muhammed själv.

Karta som visar utbredningen av det tidiga Islamiska imperiet.
Under Muhammed 622-632, Abu Bakr 632-634, Umar 634-644,
Uthman 644-656, Ali 656-661.

Hade Muhammed inte frambringat en militär revolution inom Arabisk krigföring, är det möjligt att Islam inte hade överlevt i Arabien. Inom ett år efter Muhammeds död så hade många av klanerna vilka tidigare svurit trohet mot Islam återkallat löftet, vilket resulterade i "Apostaternas krig" eller riddah. Briljansen hos Muhammeds generaler och de överlägsna stridskunskaperna hos hans nya armé gjorde det möjligt för Islam att besegra apostaterna och tvinga tillbaks dem in i den religiösa fållan. Med befäl över dessa Arabiska arméer genomförde dessa generaler också de Arabiska erövringarna av Persien och det Byzantinska riket. Den gamla Arabiska krigskonsten skulle inte ha haft en chans till seger över någon av dessa imperiers arméer.

Muhammed omvandlade den sociala sammansättningen hos Arabiens arméer från en samling klaner, stammar och blodsfränder vilka var lojala endast gentemot sig själva, till en nationell armé lojal gentemot en nationell social identitet, umman. Umman var ingen nation eller stat i modern betydelse, utan en stomme bestående av religiöst troende under det samlande och styrande befälet hos Muhammed. Umman överskred klanerna och stammarna och tillät Muhammed att forma en gemensam identitet med nationellt perspektiv bland Araberna för första gången i historien. Det var ledarskapet över denna nationella identitet som Muhammed hävdade, inte över någon klan eller stam. Lojalitet gentemot umman tillät den nationella armén att förena de båda traditionella truppslagen infanteri och kavalleri till ett gediget kombinerat militärförband. Beduiner och stadsboende hade historiskt betraktat varandra med misstänksamhet. Arabiskt infanteri hade traditionellt hämtats bland människor som bodde i städer, bosättningar och oaser i Arabien. Arabiskt kavalleri var traditionellt hämtat från beduinklaner, vars nomadiska krigare utmärkte sig vid snabba räder, överasknings-attacker och svårfångade tillbakadraganden, kunskaper som slipats till perfektion under generationer av räder.

Dessa två olika typer av kombattanter hade endast begränsad erfarenhet av att strida bredvid varandra. Bundna av klanlojaliteter inom fasta bosättningar var Arabiskt infanteri stadigt och sammanhållet och kunde vanligtvis förlitas på att behålla vunnen terräng, speciellt inom försvar. Arabiskt kavalleri å andra sidan var opålitligt i ett slag gentemot infanteri, enär de allt som oftast kunde avbryta en strid för att skydda sina värdefulla riddjur från skada, eller försvinna med vadhelst byte de lyckats erövra. Beduinskt kavalleri var dock kunnigt ifråga om spaning, överasknings-attacker, skydd av flanker och att förfölja odisciplinerat infanteri. Muhammed var den förste Arabiske befälhavaren som lyckades förena dessa båda truppslag till en nationell armé och använda dem bägge i samklang under fältslag. Tack vare det större religiösa samfundet av troende, umman, kunde han kombinera de två primära militära grupperingarna inom det traditionella Arabiska samhället, stadsbefolkning och beduinstammar inom en enda Arabisk nationell identitet. Denna förändring föregicks egentligen av en förändring av den sociala sammansättningen av det Arabiska samhället.

Före Muhammed stred Arabiska militära förband under befäl av klan- eller stamledare, ibland i koalition med andra klaner eller stammar. Medan auktoriteten hos dessa klanledare erkändes av deras egen klan, så ansåg varja ledare sig lika betydelsefull som vilken som helst annan, så det fanns inget övergripande befäl vars auktoritet kunde frammana lydnad eller taktisk inriktning inom armén som helhet. Klankrigare slogs för sina egna intressen, ofta endast för plundring och kände sig inte förpliktade att fullfölja de större målsättningarna inom armén som helhet. De uteblev ofta från att infinna sig på slagfältet, mötte upp sent, eller lämnade helt enkelt stridigheterna när de väl tagit tillräckligt med krigsbyte. Soldater och hästar var dyrbara, och klanledare motstod varje försök till övergripande taktisk ordergivning som riskerade att försätta deras män eller djur i fara. Som ett resultat var Arabiska stridigheter ofta väldigt lite mer än korta oorganiserade högljudda bråk, vilka sällan åstadkom några definitiva resultat.

För att åtgärda dessa tillkortakommanden etablerade Muhammed ett samlat befäl över sina arméer centrerat på honom själv. Inom umman fanns ingen åtskillnad mellan medborgare och soldat. Alla medlemmar inom samfundet hade en förpliktelse att försvara klanen och medverka i dess krig. Samfundet av troende var i sanning en "nation i vapen", och alla troende följde Muhammeds ledning, Guds Budbärare. Som högste befälhavare etablerade Muhammed principen om samordnat befäl genom att utnämna en enda befälhavare med ensam auktoritet att utföra militära operationer. Ibland utnämnde han även en andre befälhavare. Muhammed ledde ofta sina styrkor personligen i fält. Han utnämnde även alla andra befälhavare som agerade under hans befäl. Som Muslimer var alla medlemmar av armén lika bundna under samma lagar, och alla klanmedlemmar och deras ledare var utsatta för samma disciplin och bestraffning. När Muhammed samarbetade med klaner vars medlemmar inte var Muslimer, utkrävde han alltid ett hedersord från deras ledare att åtlyda Muhammeds order under fältslaget.

Etablerandet av ett samlat militärkommando gav Muhammeds arméer större pålitlighet vid planering och under pågående slag. Ett samlat kommando möjliggjorde även en större grad av koordination mellan de olika stridsenheterna inom armén och användningen av mer sofistikerade taktiska upplägg som kunde realiseras med större säkerhet, vilket därigenom storligen ökade arméns offensiva slagkraft.

Traditionell Arabisk krigföring lade tonvikten vid det hjältemodiga uppträdandet hos den enskilde krigaren i strid, inte vid klanens förmåga att slåss som en enhet. Den Arabiske krigaren slogs för sin egen heder och sociala prestige inom sin egen släkt, inte för klanen som sådan. En konsekvens var att Arabiska arméer och klanenheterna inom dem vanligtvis inte avspeglade någon hög grad av sammanhållna stridsenheter, förmågan hos gruppen att förbli intakt och kämpa tillsammans under stridens hetta.

Krigare från den Islamiska Staten i Raqqa, Syrien.

I kontrast till detta var Muhammeds arméer höggradigt sammanhållna, och förblev intakta även när de kämpade mot övermakt eller blev invaderade. Umman fungerade som ett högre kontrollfokus för soldatens lojalitet vilket överskred klanen. Många av Muhammeds tidiga konvertiter hade lämnat sina familjer och klaner för att följa Profeten. Det var många tillfällen då medlemmar ur samma klaner eller till och med samma familjer stred på motsatta sidor under dessa tidiga fältslag. Religion visade sig vara en större källa till enhets-sammanhållning än blods- och klanband, där skyldigheterna gentemot tron ersatte och upphävde traditioner, t.o.m. lojaliteter inom den egna familjen. Hans soldater behandlade varandra som bröder, vilket de var under föreskrifterna inom Islam, och erhöll snabbt ett renommé för sin disciplin och vildsinthet i strid.

Den Byzantinska motattacken, 800-talet
1. Kavallerist från "Imperial Tagmata".
2. Akritoi front-kavallerist
3. Lätt infanterist, bågskytt

Muhammeds arméer uppvisade en högre grad av militär motivation än traditionella Arabiska arméer. Att vara en god krigare hade alltid varit centralt inom Arabiska värderingar, och Muhammed höjde krigarens status ytterligare. Hans soldater var alltid garanterade en del av bytet. Det blev ett utbrett talesätt bland muslimer, "att vara soldat är inte endast det ädlaste och mest tilltalande yrket inför Allah´s åsyn, det är också det mest inkomstbringande". Muhammeds soldater var vanligtvis bättre betalda än Byzantinska och Persiska soldater.

Bättre betalt var dock endast en liten del av motivationen hos de nya muslimska krigarna. En av Muhammeds viktigaste innovationer var att han övertygade sina trupper om att de utförde Guds arbete här på jorden. Det fanns naturligtvis soldater med andra trosinriktningar som krigade på religiösa grunder, men ingen armé före Muhammeds placerade någonsin religionen i centrum för den militära motivationen, och definierade soldaten som det primära instrumentet för Guds vilja här på jorden. Islams krigare kom att se sig själva som om de slogs enligt Guds instruktioner. Resultatet, vilket fortfarande är tydligt i islamiska samhällen än idag, var en krigare vilken åtnjöt en mycket högre social status och respekt än soldater i Västliga arméer.

Ett centralt inslag i en islamisk soldats motivation under Muhammeds dagar var idén om att döden inte var något att vara rädd för utan något som välkomnades. Muhammeds deklaration om att de som dog på slagfältet omedelbart skulle välkomnas till ett paradis av njutningar och evigt liv var ett kraftfullt incitament för att utmärka sig i strid. Att dö under strid till försvar för tron var detsamma som att uppfylla Guds vilja och bli martyr. Livet självt var underordnat kraven inom tron. Muslimska soldater som dog i strid tilldelades den högsta respekten på den Arabiska värdeskalan. Emedan de som tidigare dog i strid hade hyllats som modiga och osjälviska, så hade det aldrig före Muhammeds tid antytts att döden skulle välkomnas eller krävas för att bli en god soldat. Muhammeds läror förändrade den traditionella Arabiska synen på militära offer och skapade en långt mer hängiven soldat än de Arabiska arméerna någonsin hade uppvisat tidigare.

Arabisk krigföring före Muhammeds reformer inbegrep klaner och stammar vilka slogs för ära och krigsbyte. Ingen befälhavare avsåg att förslava eller utrota fienden, eller ockupera deras mark. Arabisk krigföring hade varit taktisk krigföring, ingenting annat. Det fanns ingen känsla för strategiskt krig, i vilket långsiktiga stora strategiska målsättningar eftersöktes, och mot vilka det taktiska användandet av kraft riktades. Muhammed var den förste som introducerade begreppet "krig för strategiska mål" till Araberna. Hans slutgiltiga mål, förvandlingen av det Arabiska samhället genom spridandet av en ny religion, var ett strategiskt begrepp. Muhammeds användning av styrka och våld vare sig det var konventionellt eller okonventionellt, var alltid inriktat mot detta strategiska mål. Trots att han började som grundare av en upprorsrörelse, var han alltid lik Klas von Clausewitz i det att han använde styrka som ett taktiskt medel för att uppnå större strategiska målsättningar. Om Muhammed inte hade introducerat detta nya sätt att tänka till Arabisk krigföring, hade de senare Arabiska arméernas möjligheter att sammanfoga ett världsimperium inte endast varit omöjliga, de hade varit otänkbara.

När kriget väl tyglats för strategiska ändamål blev det möjligt att utöka dess tillämpning och introducera taktiska dimensioner som var helt nya för Arabisk krigföring. Muhammed attackerade stammar, städer och garnisoner innan de kunde skapa fientliga koalitioner; han isolerade sina fiender genom att kapa deras ekonomiska livlinor och störa deras kommunikationslinjer; han var en mästare på politiska förhandlingar, och byggde allianser med hedniska stammar när det gagnade hans egna intressen; och han belägrade städer och byar. Han introducerade även den nya dimensionen kallad psykologisk krigföring, och använde terror och massakrer som medel för att försvaga viljan hos sina fiender. Olika texter nämner även att Muhammed använde katapulter (manjaniq) och rörliga täckta vagnar (dabbabah) i belägringskrigföring. Mest troligt var dessa belägringsvapen införskaffade i Yemen, där Persiska garnisoner varit placerade av och till under århundraden. Muhammed tycks ha varit den förste Arabiske befälhavaren som använde dem i norra Arabien. Där en gång Arabisk krigföring hade varit enbart en taktisk affär, tillät Muhammeds introduktion av strategisk krigföring att taktik användes i sitt verkliga syfte, som ett medel till att nå större strategiska mål. Krig är när allt kommer omkring inte ett mål i sig. Det är, som Clausewitz påminner oss, alltid en metod, aldrig ett mål.

Som föräldralös saknade Muhammed även den mest grundläggande militära övningen vilken vanligtvis gavs av en Arabisk far. För att kompensera för denna svaghet omgav han sig med erfarna krigare och sökte konstant deras råd. I själva verket utnämnde han ofta de främsta krigarna hos sina forna fiender till befälspositioner när de väl konverterat till Islam. Han sökte goda officerare varhelst han kunde finna dem, utsåg unga män till att utföra småskaliga räder för att ge dem stridserfarenhet, och ibland utnämnde han en officer från en stad för att leda en beduinräd, för att bredda hans erfarenhet av kavalleri. Han utvalde alltid sina militära befälhavare på grund av deras bevisade erfarenhet och förmåga, aldrig för deras askes eller religiösa hängivenhet. Han var den förste att institutionalisera militära framgångar i utvecklandet av en professionell Arabisk officerskår. Från denna kår av tränade och erfarna fältbefäl kom generalerna som kommenderade arméerna vid de Arabiska erövringarna.

Vi har sparsam information om hur Muhammed tränade sina soldater, men det är nästintill säkerställt att han gjorde det. Det finns klara referenser till simning, löpning och brottning. De tidiga soldaterna inom Islam hade lämnat sina klan- och familjelojaliteter bakom sig för att gå med i umman. Konvertiter behövde socialiseras omkring en ny bas för den militära lojaliteten - tron - och nya militära enheter skapade med soldater från olika klaner. Referenser i olika texter antyder att Muhammed tränade dessa enheter i exercis, och ställde ibland personligen upp dem och talade till dem före ett slag, och grupperade dem att slåss inom disciplinerade enheter, inte som enskilda individer vilket var den allmänna praxisen. Dessa disciplinerade enheter kunde sedan tränas till att fullgöra ett vidare spektrum av taktiska upplägg än vad som tidigare varit möjligt. Muhammeds användning av kavalleri och bågskyttar i samstämmighet med sitt infanteri var ett resultat. Emedan Arabiska fäder fortfor att träna sina egna söner inom krigskonsten långt efter Muhammeds bortgång, så inrättade den Arabiska erövringens arméer och senare det Arabiska imperiets arméer formell militär träning för rekryter.

Muhammed hade organiserat karavaner under tjugofem år innan han satte igång sitt uppror, och han uppvisade karavanorganisatörens omtanke om logistik och planering. Hans expertis inom dessa område tillät honom att beräkna styrka och utföra militära operationer över långa avstånd och svårforcerad terräng. Under dessa år gjorde han flera resor norrut längs rökelsevägen t.ex., och skaffade sig då ett rykte om ärlighet och som framgångsrik administratör och organisatör. Sådana expeditioner krävde omfattande uppmärksamhet på detaljer, och kunskaper om färdvägar, marschhastighet, avstånd mellan rastplatser, vatten- och födointag för djuren, vattenhålens placering, väderförhållanden, lämpliga platser för bakhåll, etc., kunskaper han hade stor nytta av som militärbefälhavare. År 630 ledde han en armé om mellan tjugo till trettiotusen man (källorna överensstämmer inte om det exakta antalet) på en 40-milafärd genom öknen mellan Medina och Tabuk vilken varade mellan arton till tjugo dagar under den varmaste årstiden på året. Enligt traditionell Arabisk standard var denna färd inget annat än häpnadsväckande.

Muhammeds omvandling av den Arabiska krigföringen föregicks av en revolution i sättet som Araberna tänkte ifråga om krig, vad som skulle kunna kallas den moraliska grunden för krig. De gamla hlältemodiga sederna vilka begränsade blodsutgjutelsen övergavs, och ersattes med ett ethos som innebar mindre begränsningar, nämligen blodshämnden. Utvidgandet av detta ethos bortom kopplingen till släktskap och blodsband, för att inkludera även medlemmarna i det nya samfundet av muslimskt troende innebar oundvikligen att Arabisk krigföring blev mer omfattande och blodigare än den någonsin varit.

Inom tvåhundra år efter de Arabiska erövringarna av Bysans och Persien hade Muhammeds reformistiska influenser på de konventionella Arabiska arméerna försvunnit, och ersatts av de kraftfullare influenserna från Bysantinska, Persiska och Turkiska militära tillämpningarna. Muhammeds militära arv är tydligast uppenbart i den moderna metodologin hos guerillarörelser och i den kraftfulla idén om Jihad. Under åren som följde på hans död, utvecklade Islamska forskare en redogörelse över de Islamiska lagarna för krig. Denna lagsamling, i allt väsentligt färdigställd omkring år 850 vilar i grund och botten på två fundament: exemplen och lärorna från Muhammed, och Guds ord så som det uttrycks i Koranen. I kärnan hos den Islamiska lagen om krigföring finns begreppet Jihad, vilket betyder ansträngning, att bemöda sig, att kämpa, men som i Väst vanligtvis förstås som heligt krig.

Enligt klassisk Sunnitisk doktrin kan Jihad avse vilken som helst värdig strävan, men inom Islamisk lag avses primärt beväpnad kamp för Islam mot otrogna och avfällingar. Det centrala elementet inom doktrinen Jihad, är att det Islamiska samfundet (umman) som en helhet under ledarskap av Kalifen (efterträdaren till Muhammed) är förpliktat att utvidga Islamiskt styre tills hela världen styrs av Islamisk lag. Expansivt Jihad är således ett kollektivt åliggande hos alla Muslimer. Land som är ockuperat av Muslimer är känt som dar al-Islam, medan allt annat territorium är känt som dar al-harb, "krigets land". Islamisk lag postulerar obestridligheten hos Islamiskt territorium. Om otrogna attackerar dar al-Islam blir det en plikt för alla Muslimer att göra motstånd och för alla andra Muslimer att bistå dem. På så vis kan Jihad vara både defensivt och offensivt.

Under utövandet av Jihad bedöms alla vuxna män, med undantag för slavar och munkar, vara legitima militära mål och ingen skillnad görs mellan militärer och civila. Kvinnor och barn får inte utpekas direkt, så länge de inte agerar som stridande genom att understödja fienden i något avseende. Fienden kan attackeras utan hänsyn till urskiljningslös skadegörelse, och det är tillåtet att döda kvinnor under nattliga räder när Muslimska krigare inte enkelt kan särskilja dem från män.

Islamisk lag förbjuder skändning av de döda och tortyr av fångar, även om definitionen av tortyr är problematisk, eftersom Muhammed själv utdelade straff vilka enkelt skulle anses som tortyr idag. Genom att följa Muhammeds eget exempel kan en Jihadist idag avrätta, förslava, kidnappa, eller frige fientliga fångar. Även om tillfångatagna kvinnor och barn inte var avsedda att dödas, så kan de förslavas, och Muslimska män kan ha sexuella relationer med kvinnliga slavar införskaffade via Jihad (ev. giftermål betraktas som annullerade genom deras tillfångatagande).

Shiiter, omkring tio till femton procent av alla Muslimer, bekänner sig till en något annorlunda doktrin om Jihad, i det att de tror att Jihad endast kan utkämpas under befäl av den rättmätige ledaren för det Muslimska samfundet, vilken de kallar imam. Shiiter tror att den siste imamen tvingades "gå under jorden" år 874, och att den kollektiva skyldigheten att utkämpa expansivt Jihad därmed uppskjöts i väntan på hans återkomst i en apokalyptisk framtid. Men Shiitiska lärde bekräftar plikten att utkämpa defensivt Jihad gentemot otrogna inkräktare.

Klassisk Islamisk lag är mindre tolerant mot ickemuslimer. Avfällingar från Islam, hedningar, ateister, otrogna och "pseudo-trogna", d.v.s. medlemmar i kulter vilka förekommit sedan Muhammeds dagar, t.ex. Sikher, Bahai'er, Mormoner och Qadiani'er erbjuds endast att valet mellan att konvertera till Islam eller dö.

Vid begynnelsen av 1800-talet började Sunni-muslimska modernister att modifiera den klassiska lagen om krigföring. Den Indiske Muslimske tänkaren Sayyid Ahmad Khan hävdade att Jihad var obligatoriskt för muslimer endast när de var förhindrade att utöva sin tro, och begränsade därmed Jihad endast till defensiva syften. Mahmud Schaltut, en Egyptisk lärd, argumenterade likaså endast för defensiv Jihad.

Konservativa Sunniter, t.ex. Wahhabiterna i Saudi-Arabien och moderna Jihadister i Irak och Pakistan följer fortfarande den traditionella doktrinen. Det är bland dessa militanta konservativa Muslimer som det militära arvet från Muhammed är mest levande idag.

Richard A. Gabriel, militärhistoriker och adjungerad professor vid Royal Military College of Canada har skrivit fyrtioen böcker. Hans senaste heter "Muhammed - Islams förste store general" 
(Oklahoma University Press, 2007)