Apatiska barn, kultursjukdom och TMO

Gellert Tamas

Efter att ha läst ännu ett par böcker, denna gången "De apatiska" och "Vägen tillbaka" så expanderar otvivelaktigt en dimension i tillvaron som man vanligtvis försöker begränsa... depression. Förvisso är ju världsläget konstant katastrofalt med krig i stora delar av världen, terrorattentat, flyktingströmmar och numer bidrar ju också den globala uppvärmningens effekter i form av isavsmältning, permafrostens upptining på norra halvklotet, koldioxidinlagring i och samtidig uppvärmning av haven, kraftigare stormar och större regnmängder och fler skogsbränder speciellt i Australien o.s.v., till denna kakafoni av deprimerande infallsvinklar på tillvaron... som om inte risken för att utveckla bristsjukdomar av olika slag vore nog, s.a.s...

Gryning vård

Hur som helst, man får väl glädjas åt det lilla man kan så gott det går, och försöka på sitt eget sätt att göra "det bästa av situationen" som man säger... och så länge man slipper oroa sig över uppehållstillstånd så har man ju all anledning att vara glad som en lärka, i alla fall efter att ha läst dessa båda böcker, vilka var och en på sitt sätt beskriver hur djupgående den mänskliga depressionen t.o.m. hos barn kan bli... bottenlös, verkar det... men existensen av och frågan om apatiska barn verkar även kompliceras av vanlig gammaldags familjedynamik, eftersom det nu enligt magasinet Filter dessutom verkar som att vissa barn tvingats av sina föräldrar att bli apatiska...vilket inte heller är så långsökt med tanke på att en del barn även blir mördade av sina egna familjemedlemmar genom s.k. hedersmord...

Till yttermera visso har ju även psykiatern Thomas Jackson skrivit två böcker i ämnet som jag också läst, ”Veritofobi” samt ”Copycatbarnen”, men p.g.a. ett flertal uppenbara grammatiska tillkortakommanden i dem, samt det faktum att den sistnämnda boken märkligt nog till största delen endast är en ordagrann kopia av den förstnämnda, så väger dessa båda böcker lätt i sammanhanget . Något tyngre väger dock hans medverkan i SwebbTV och dess konferenser, där Mikael Willgerts inledningsanförande för höstkonferensen 2019 c:a 13 min in inbegrep uppfattningen att flera av de apatiska barnen tvingats till sitt apatiska sängläge av sina föräldrar, och på så sätt förskaffat familjen uppehållstillstånd i Sverige. Det skall enligt Mikael Willgert även finnas exempel på att apatiska barn faktiskt dött, vilket jag inte läst någonstans förut!? Dr. Jackson citerade också vid den föregående vårkonferensen en artikel  från Johns Hopkins University school angående diagnosen ”epidemic hysteria”, vilken tillsammans med diagnosen ”malingering by proxy” skulle kunna förklara fenomenet med de apatiska barnen. 

Skolverket

Så ja, vad skall man säga? Man får väl försöka "sovra i informationsflödet" helt enkelt och försöka tänka på hur man själv skulle betett sig om man var i en utsatt flyktingsituation, och inse att livet inte är enkelt... Organisationen Rädda Barnen har dessutom i en broschyr angående "traumamedveten omsorg" försökt beskriva hur det kan komma sig att barn blir apatiska ö.h.t., och det visar sig enligt dem kunna vara ett allmänmänskligt fenomen som vem som helst under tillräckligt ogynnsamma omständigheter kan drabbas av... Dessvärre generaliserar de dock en aning för för mycket när de på sidan 13 försöker förklara vad som händer i hjärnan vid uppkomsten av ett trauma, och övergripande generaliseringar när det kommer till psykologisk förståelse av traumatiserade människors hantering av sina egna upplevelser, ja det verkar ju vara mer regel än undantag idag när flyktingar och deras apatiska barn diskuteras... simulerar barnen eller inte? Coachas och/eller tvingas de av sina föräldrar att spela apatiska eller inte? Frågorna kan snabbt hopa sig för den som är intresserad av ämnet, och svaren varierar uppenbarligen beroende av vem som frågar och vem som svarar.

Dock kan jag inte låta bli att reagera på texten på sidan 13 i broschyren som lyder såhär, citat:

"Vad händer i hjärnan vid trauma? 
Hjärnans medfödda alarmsystem har till uppgift att skydda individen mot faror för att säkra vår överlevnad. Alarmsystemet består av hjärnstrukturer som triggas igång när något upplevs som hotfullt. Det finns också nätverk och strukturer i hjärnan som har kapacitet att reglera ner alarmreaktionerna, och för att det ska kännas bra behöver vi vara i ett läge där alarmsystemet är i vila. Således har hjärnan ett alarmsystem och ett regleringssystem som är tätt sammanlänkade med varandra. Vissa hjärnstrukturer, som till exempel amygdala, hippocampus och prefrontala cortex, är särskilt känsliga för hotfulla situationer och potentiellt traumatiserande händelser. När vi utsätts för en situation där alarmsystemet triggas kommer olika steg initieras genom en samverkan mellan de olika hjärnstrukturerna. Amygdala identifierar en potentiell fara och signalerar till binjurarna att utsöndra stresshormon för att kroppen ska ställa in sig på att skydda sig mot det uppfattade hotet. Kroppens reaktion på alarmet kan handla om att försvara (fight), fly (flight) eller förstenas/spela död (freeze). Därefter informeras hippocampus, hjärnans erfarenhetsarkiv, som jämför läget med tidigare upplevelser och bildar en uppfattning om den nuvarande situationen. Lägesrapporten skickas vidare till prefrontala cortex, där ett mer medvetet resonemang förs för att avläsa och förstå situationen. Blir slutsatsen att situationen är farlig och hotfull upprätthålls alarmberedskapen. Om hjärnan istället drar slutsatsen att läget är lugnt skickas signaler till de stressaktiverande funktionerna att reglera ner sin reaktion på alarmet.", slut citat.

Understanding trauma responses

Läser man igenom denna text lite överskådligt så verkar det väl inte vara några större problem att anmärka på i den, men eftersom det ju är en ganska "officiell" text i sammanhanget s.a.s., där organisationen Rädda Barnens broschyr och tillhörande kursverksamhet riktar sig till en "Viktig Vuxen", som dessutom kanske likt mig läser broschyren på internet, så tänker jag att då kunde de väl passa på att också beskriva händelseförloppet lite mer psykologiskt stringent liksom, eller i alla fall såpass sammanhängande att en random intresserad läsare inte direkt hajar till inför bristen på rimligt sammanhängande förklaring till just de traumatiserade och apatiska barnens speciella belägenhet. Själva titeln på broschyren, "traumamedveten omsorg" antyder ju dessutom att broschyren förmedlar just det, en omtanke som baseras på traumamedvetenhet, men det textavsnittet visar i alla fall för mig att traumamedvetenheten enligt broschyrens beskrivning är ganska ytlig angående hur hjärnans mekanismer hänger ihop ... själv skulle jag hellre sett att de skrivit någonting i stil med nedanstående formulering, där just både oförmågan att handla i den avgörande stunden och den därmed sammanhängande senare oförmågan att verbalt kunna förmedla det genomlevda traumats omständigheter till omgivningen, får en mer begriplig koppling till det i broschyren beskrivna freezetillståndets säregenhet. Mina tillägg och ändringar är rödmarkerade:

Vad händer i hjärnan vid trauma?

Hjärnans medfödda alarmsystem har till uppgift att skydda individen mot faror för att säkra vår överlevnad. Alarmsystemet består av hjärnstrukturer som triggas igång när något upplevs som hotfullt (sympatiska nervsystemet). Det finns också nätverk och strukturer i hjärnan som har kapacitet att reglera ner alarmreaktionerna (parasympatiska nervsystemet), och för att det ska kännas bra behöver vi vara i ett läge där alarmsystemet är i vila (balans). Således har hjärnan ett alarmsystem och ett regleringssystem som är tätt sammanlänkade med varandra. Vissa hjärnstrukturer, som till exempel amygdala, hippocampus och prefrontala cortex, är särskilt känsliga för hotfulla situationer och potentiellt traumatiserande händelser. När vi utsätts för en situation där alarmsystemet triggas kommer olika steg initieras genom en samverkan mellan de olika hjärnstrukturerna. Amygdala identifierar en potentiell fara och signalerar via hypothalamus till bl.a. binjurarna att utsöndra stresshormon för att kroppen ska ställa in sig på att skydda sig mot det uppfattade hotet. Därefter informeras hippocampus, hjärnans erfarenhetsarkiv, som jämför läget med tidigare upplevelser och skapar en minnesbild av den nuvarande situationen. Kroppens reaktion på alarmet kan handla om att försvara sig (fight) eller fly (flight)... om hippocampus saknar relevant erfarenhet för situationen eller ingetdera av reaktionsalternativen är möjligt återstår endast det tredje alternativet, att förstenas/spela död (freeze). Lägesrapporten skickas i de första två fallen vidare till prefrontala cortex, där ett medvetet övervägande förs för att avläsa och förstå situationen. Blir slutsatsen att situationen är farlig och hotfull upprätthålls alarmberedskapen via HPA-axeln tills hotet är avvärjt genom antingen fight eller flight, och när hjärnbarken till sist drar slutsatsen att läget blivit lugnt skickas signaler tillbaks till amygdala och alla de stressaktiverande funktionerna att reglera ner sin reaktion på alarmet. Den upplevda faran från den stressframkallande situationen är därmed avvärjd och inget bestående trauma har uppstått. Om istället freeze-mekanismen aktiverats så kvarstår hotbilden i hippocampus och stresshormonpåslaget från amygdala som en sammanlänkad undermedveten känsla av konstant pågående fara, och den stressframkallande upplevelsen vidmakthålls som en traumatisk undermedveten minnesloop mellan hippocampus och amygdala eftersom erfarenhet av en liknande situation saknas i hippocampus och något medvetet regleringsskapande för situationen ännu inte etablerats mellan hjärnbarken och amygdala. Händelsen genomlevs följaktligen i ensamhet och vidmakthålls undermedvetet som en traumafylld loop mellan stresshormonpåslaget från amygdala och minnesbilden i hippocampus, ända tills de yttre omständigheterna blir så trygga att hjärnbarken vid något senare tillfälle tillsammans med någon vuxen medvetet kan föra ett regleringsskapande resonemang omkring händelsen, och prefrontala cortex därigenom kan dra slutsatsen att läget till sist blivit tillräckligt lugnt för att kunna skicka signaler till amygdala och de stressaktiverande funktionerna att reglera ner sin reaktion på alarmet. Därigenom har kontakt slutligen upprättats mellan prefrontala cortex, amygdala och minnesbilden av den traumatiska händelsen i hippocampus, vilket slutligen får traumat att upplösas och nedregleras till ett bearbetat minne av den genomlevda stressframkallande händelsen, vilken därefter kommer att ingå som ytterligare en erfarenhet i hjärnans erfarenhetsarkiv, hippocampus.

Denna text är ju förvisso en bra bit längre, men samtidigt är ju både trauma och uppgivenhetssyndrom komplexa företeelser vars underliggande hjärnmekanismer inte alltför enkelt låter sig beskrivas med ord utan att samtidigt också riskera att blanda ihop tidsmässigt annars åtskilda begrepp, vars logiska uppträdande i en begriplig inbördes relation till varandra gör traumat förståeligt och potentiellt åtkomligt för en utomstående "viktig vuxens" bemötande...

De apatiska barnens speciella belägenhet belyses också i en studie av 46 apatiska barn gjord mellan 2010-2018 av bl.a. Elisabeth Hultcrantz, där man liknar tillståndet vid katatoni, och ställer sig försiktigt positiva till behandling med benzodiazepiner i de värsta fallen...samma medicin som Thomas Quick blev hög av inne på Säters sjukhus, för övrigt!...dock tillhandahålls numer också ett jämförelsevis mer begripligt perspektiv av Karl Sallin, vilken i en utförlig artikel menar att det mest sannolikt rör sig om en kultursjukdom... Efter att ha läst den artikeln så verkar det för mig till slut rimligt att förklaringen till  de apatiska barnens tillstånd kan delas upp i tre delar... till en mycket liten del kan vissa fall således härröra från "malingering by proxy", vilket exemplifieras av t.ex. artikeln i magasinet Filter... likaledes härrör en större del fall med största sannolikhet från "stresshypotesen" d.v.s. en emotionell freezereaktion som enligt Rädda Barnens TMO-perspektiv ovan inte kunnat inpassas i något vuxet medvetet regleringsskapande sammanhang, utan därför har de barnen till slut givit upp inför sitt konstanta stresshormonpåslag...denna naturliga försvarsreaktion kan begripas mycket bättre om man läser på om t.ex. Stephen Porges Polyvagal Theory och en primitiv s.k. "emotional shutdown", där den utvecklingshistoriskt sett moderna myeliniserade delen av det autonoma nervsystemets vagusnerv som utgår från "nucleus ambiguus", det s.k. "Ventral Vagal Complex" (VVC), inte längre kan styras normalt hos de apatiska barnen, utan det är den äldre omyeliniserade delen som utgår från hjärnstammens "dorsal motor nucleus", och som följaktligen kallas "Dorsal Vagal Complex" (DVC), som har tagit över den autonoma regleringen av kroppen...

Men, den stora massan av apatiska barn i Sverige skulle då kanske kunna förklaras som något av en blandning av dessa båda ytterligheter och kunna ses som en slags kultursjukdom, så som Karl Sallin beskriver den...