I boken möter läsaren således välbekanta namn från Dan Josefsson´s bok, som t.ex. advokaten Claes Borgström redan på sid. 10 och sekreteraren i Regeringens prostitutions-utredning, tillika Margit Norell´s elev Hanna Olsson på sid. 153 och 223, samt en del nya namn, som t.ex. TT´s rättsreporter Ewa Tures på sid. 9, rättsläkaren Jovan Rajs på sid. 31, barnpsykologen Margaretha Erixon på sid. 108, barnpsykiatern vid S:t Görans sjukhus i Stockholm Frank Lindblad på sid. 113, chefsåklagaren Anders Helin på sid. 133, lagmannen Carl Anton Spak på sid. 219 och professorn i processrätt vid Stockholms universitet Christian Diesen på sid. 227.
I Per Lindebergs bok framkommer även på sid. 271 att Margit Norell´s elev Hanna Olsson "genomgått en kortare utbildning till psykoterapeut vid S:t Lukas-stiftelsen i Stockholm". Denna stiftelse har sin utbildning vid Ersta Sköndals högskola i Stockholm, samt i Luleå, Göteborg och Lund, och beskrivs ingående av Peter Anstrin i boken "ett sekel med psykiatrin - del 2". Inom S:t Lukas-stiftelsens ramar kopplas religion och psykologi ihop, och på sidan 284 i boken kan man läsa, citat:"Den viktigaste kopplingspunkten mellan psykiatri och religion i Sverige är utan tvekan St Lukasstiftelsen som under 60 år har utbildat präster i psykologi och drivit psykoterapeutiska mottagningar ----- Verksamheten har kallats ”psykoterapi på kristen grund”, men detta är snarast en falsk varudeklaration. Det har handlat om att tränga ut traditionell själavård och psykologisera kyrkan med diagnoser och materialistisk psykoanalys", slut citat.
Peter Anstrin skriver även angående skuld att, citat:" Ett exempel på motsatsförhållandet är begreppet skuld, som är centralt både inom psykiatrin och religionen. Inom kristendomen är skulden kopplad till samvetet och att man bör arbeta på att vidareutveckla sitt samvete. Skulden är ett kvitto på att samvetet finns och kan användas som en vägledning. Det främsta instrumentet för att bli av med skuld är bikt, återtagande av ansvar och förlåtelse. Inom psykiatrin uppfattas upplevelsen av skuld dock som ett sjukdomssymtom och kallas ofta ångest. Panikångest och ångestsyndrom är idag ”folksjukdomar” som behandlas med lyckopiller och möjligen med terapi i sällsynta fall. En del kanske är bekanta med termen ”ågren” vilket inträffar efter alltför mycket alkoholförtäring. ”Ågren” kommer på besök när man djupt ångrar en del saker man gjort under berusningen som man aldrig skulle gjort annars. Psykiatrin är djupt anti-etisk och ser ofta religion och moral som sjukdomsalstrare eftersom de ”skuldbelägger” människor. Detta anses orsaka stress och neuroser. Moral, eller samvetet, uppfattas därför som en fara för folkhälsan"., slut citat
Detta resonemang låter rimligt för mig, ty genom att Staten sammanblandar den moraliska skulden med den juridiska skulden i sin Tingsrättsdom från den 8.7.1988, då enligt Lars Erik Tillinger den i domskälen säger att, citat:"det var ställt utom allt rimligt tvivel" att de två läkarna tillsammans styckat kvinnans kropp (=brott mot griftefrid enligt 16 kap. 10 § brottsbalken), slut citat, samtidigt som själva domen frikände de båda läkarna från mordanklagelserna, så dömer Staten dem som både moraliskt skyldiga och juridiskt oskyldiga. En orimlig dom, således, som säger mer om statens brister och tillkorta-kommanden än om de åtalade läkarnas skuld.
För att reda ut denna härva av sammantrasslade begrepp, vänder jag mig till Internet, och vad som där finns att läsa om begreppet Skuld. Begreppet Skuld kan tydligen delas upp i tre delar; en juridisk del, en moralisk del och en ekonomisk del. Vad som inträffat i Tingsrättsdomen från 1988 är som jag ser det att den juridiska skulden ännu inte år 2013 efter 25 år separerats från den moraliska skulden, trots upprepade juridiska oundvikliga processer. Tack vare att Sture Bergwall numer friats från sina mord-domar blir det dock möjligt att påvisa förekomsten av dessa tre skuldbegrepp, eftersom Thomas Quick-fallet belyser tre olika mänskliga dimensioner, vilka inrymmer, kan särskiljas och även benämnas med en mängd olika begrepp vilka jag försökt beskriva i "RMT och FMS"-inlägget samt "jag är ibland rädd"-inlägget, och däribland tillkommer nu också dessa tre former av skuld.
- ekonomisk skuld moralisk skuld juridisk skuld
En av anledningarna till att den juridiska processen inte lyckats med att bringa "moralisk rättvisa" åt Teet Härm och Thomas Allgén, kan med ovanstående resonemang härledas till att "svenska kyrkan, trots riksdagsbeslut om separation från den svenska staten år 2000, alltjämt lagstadgas som en rikstäckande evangeliskt-luthersk folkkyrka", enligt wikipedia. Denna konservativt lagstadgade sammanblandning av svenska staten med svenska kyrkan gör det således omöjligt för statens domstolsväsende att särskilja mellan begreppen moralisk skuld och juridisk skuld, och lämnar följaktligen det intellektuella fältet fritt för psykiatriker och psykologer av alla möjliga slag att påverka juridiska processer, på grund av att det med den juridiska skulden ännu sammanblandade begreppet "moralisk skuld" i sin tur indelas i ett etiskt begrepp och ett psykologiskt begrepp.
Etiken är fortfarande en gren av den intellektuella disciplinen filosofi, men som Peter Anstrin påpekar i sin bok "Ett sekel med psykiatrin - del 1" på sid. 5, så särskilde den tyske professorn i filosofi Wilhelm Wundt redan på 1800-talet ämnet psykologi från filosofin, och skapade därigenom en "psykologi utan själ"...effekterna av denna själlösa psykologi kan sedan dess, via bl. a. den svenska S:t Lukas-stiftelsens utbildningar i ämnet, verka utanför filosofins ramar och kan uppenbarligen genom massmedial påverkan, förmedlad genom i denna själlösa psykologi utbildade psykoterapeuten och författarinnan Hanna Olsson, leda till att ett domslut i en svensk domstol kan förefalla både juridiskt/moraliskt/psykologiskt korrekt, emedan det samtidigt av många människor betraktas som juridiskt/moraliskt/etiskt förkastligt.
Så, för att Teet Härm och Thomas Allgén skall lyckas få moralisk upprättelse av staten under sina respektive levnadstider, och kunna utverka den ekonomiska skuld som staten ådragit sig genom att felaktigt döma dem, krävs som jag ser det att de antingen låter en svensk kyrkoförsamling föra deras talan vid ännu en domstolsförhandling, och att de där genom sitt kyrkliga ombud hävdar sin filosofiskt/juridiskt/moraliskt/etiska oskuld i kontrast till den juridiskt/moraliskt/psykologiska skulden de påförts i domskälen av Tingsrätten år 1988. Eftersom detta kanske kan bli svårt, givet att S:t Lukas-stiftelsen påverkat svenska kyrkan under 60 års "utbildning" i ämnet psykologi, så återstår alternativet att ett nytt politiskt parti, förslagsvis benämnt Individual-demokraterna, driver igenom en relevant uppdatering av svensk lagstiftning där det framgår att även den tredje statsmakten, d.v.s. massmediala sammanslutningar i likhet med kyrkliga samfund på något sätt kan driva ärenden i domstol för att reglera de tre olika skuldbegreppen vilka till den anklagades nackdel sammanblandats i ett domslut.
Ett sådant politiskt parti kanske även kunde pusha för att Olle Torge´s tankegångar i Catrine da Costa-fallet utvecklades...och för att Max Scharnbergs tankegångar utvecklas angående Södertälje-fallet och Umeå-fallet...och kanske att Ulf Jonassons tankegångar angående Helene Fossmos död utvecklas...samt också för inrättandet av någonting som kan kallas för vad jag i tidigare inlägg kallat antingen en Justitie-kommissionär, en Resningsdomstol eller som Rigmor Robert säger i sin blog, ett Rättsrevisionsverk.
Huruvida rättandet av Skulden i Catrine da Costa-fallet kan åstadkomma medborgerligt förtroende för Rätts-väsendet i Sverige kanske delvis även kommer an på ödesgudinnan Urd...varför läkarnas upprättelse i skuldfrågan är nödvändig, framgår som jag ser det ur Per Lindebergs artikel, där han skriver, citat:"Det är uppenbart att de påståenden om Teet, som Olsson och Bring för fram, aldrig skulle kunna ligga till grund för en deslegitimering. Men deras anklagelser drabbar här en person, som sedan många år framställts på ett sätt som för tankarna till den nazistiska pressens beskrivningar av judar. För en stor grupp svenska tidningsläsare, radiolyssnare och TV-tittare är det förmodligen ett accepterat faktum, att Obducenten definitionsmässigt är en ond människa.", slut citat. Att svensk press beskrivning av av enskilda svenska medborgare på 2000-talet kan liknas vid den nazistiska pressens beskrivning av judar, i kombination med vad Peter Anstrin skriver om S:t Lukas-stiftelsens historiska koppling till nazistiska tankegångar, gör att mitt tänkande leder mig till att anse att läkarnas moraliska upprättelse är nödvändig för att tanken på medborgerligt förtroende för Rättsväsendet i Sverige på 2000-talet över huvud taget logiskt skall kunna försvaras.